Ett brev

Jag fick ett brev idag. Tyvärr inget riktigt brev, ett sånt med frimärke, men det betydde mycket för mig.

Jag fick en ursäkt. Ett förlåt för att jag fick stå ut, för att jag mådde så dåligt så länge. Äntligen kom det. Det var från en person som betydde så fruktansvärt mycket för mig för flera år sedan. Som inte tog mitt parti när det verkligen gällde. Hon har också mått dåligt över det här.
På något sätt så förstår jag inte hur vi två kan ha fått sånna men från just den här händelsen... Vi gick i 9:an, jag blev utfryst. Igentligen var det väll inget mer med det. Men sånt sitter kvar... Jag kände mig genomskinlig då, trampad på. Förådd av mina bästa vänner.

Jag var ingen ängel jag heller, men jag förstod aldrig vad det handlade om.

Självförtroende. Det är ett ord som de flesta tjatar om. "Man måste ha självförtoende, annars kan man lika gärna vara osynlig." Var är ett självförtroende frågar jag då. Jag mår dåligt.. det har jag gjort länge. Jag är inte nöjd med mig själv, när jag är ensam så undrar jag hela tiden ifall jag har någon som bryr sig. Jag undrar om jag är en bra människa, om jag är oskälvisk, om jag ställer upp för mina vänner.

Man börjar fundera om man är snäll, eller om man bara är korkad och inte inser att man blir utnyttjad.

Just idag, igår och dom senaste veckorna har allt varit bra! Jag var på dreamhack. Där vet man iuförsig att man inte kommer att träffa varran på ett tag, och det gör inte så jätte mycke, men man tycker allafall om varran. Men är det riktigt vänskap? man träffas bara två veckor om året, man vet inte så jätte mycket om varrandra, och man kallar varandra vid nick... Men , jag vet att jag tycker om mina vänner där, och att om det är något så ställer dom upp.

Veckan därpå så hade jag en kompis här. En kompis som jag faktsitk träffat på dreamhack (så vissa träffar man ju oftare än två gånger om året). Han var här, och vi hade jätte kul! Man känner sig omtyckt när något är hemma hos en för min skull, känns bra att han var där för att hällsa på bara mig :)

Igår satt jag och lotta på min balkong och kedjerökte och fettade oss.
Jag har vänner det har jag.. men ibland tänker man inte så. Man försöker vända allting emot sig själv. Hjärnan spelar en märkliga spratt ibland...

Pia. Vännen som skickade brevet. Jag försöker förklara, men jag känner att jag tappar tråden hela tiden... Jag är faktiskt ganska lycklig. om man tar bort allt det dåliga, så finns det faktiskt bra saker. Det finns riktiga vänner som ställer upp för mig.
Även om det som har hänt i mitt liv fortfarande kväver mig, så är jag påväg upp. Jag kan skratta och vara glad! Jag blir bjuden på alla fester, jag blir tillfrågad om jag vill fika med folk (och nu inte längre som reserven) och jag kan ta hand om mig själv.

Jag jobbar på det... Jag ska sluta bli hjälpt snart. Jag tror att jag har fått ur mig det som jag kan få ur mig. Jag hoppas det iallafall... resten måste jag ta hand om själv. Men inte nu, det klarar jag inte. När jag väl blir stark, då. Då ska jag reda ut spindelväven som jag har i huvudet, och då kan jag ta tillbaka dig in i mitt liv.


(Jag vet inte varför jag skriver det här i en offentlig blogg... Men av någon anledning så känns det redan liite bättre...)

/Jenka- Ett steg i rätt riktning.