Ibland vet jag bara inte hur jag ska reagera... Allt går utför hela tiden, så när jag väl hittar något, eller någon som förgyller min vardag, är det fel att inte vilja släppa det då?
Är det känslan av att vara uppskattad, omtyckt, eller är det bara bekräftelsen på att man inte behöver vara ensam hela tiden?
Jag klamrar mig fast. För fort, och för hårt. Är det då konstigt att man kväver? Alla behöver luft för att fungera, är det då konstigt att man behöver släppa taget då och då? Att jag kanske ska hålla fast lite lösare?
Jag vet inte vad det är för känsla jag söker.. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det jag har. Till det jag saknar.
En stor del av mig vill bara släppa allt och springa så fort det bara går. Den andra delen vill släppa taget lite grann och se vart det leder mig.
Jag är ny på det här.
Varför finns det människor som hittar den stora kärleken, och sen fungerar allt direkt? Allt bara klaffar? Har dessa människor upptäckt en balans som inte är naturlig för mig?
Jag vill åldras. Skaffa barn. Bo i ett hus. Älska någon resten av mitt liv.
Hur gör man?`
Jag var beredd att riskera så mycket. För vadå? För att kanske hitta det jag söker? Jag vill ha dig. Iallafall är det vad min kropp säger. Mitt huvud ber mig springa åt andra hållet, men av någon anledning sitter jag endå här... Beredd att släppa taget lite grann så att du kan andas.
// jjenka - Är det vad som gör mig lycklig?
Å vad jag blir ledsen när jag läser det här, känner igen mig så. Jag hittade kärleken rätt snabbt nu i höstas men det har inte varit lätt precis. Känner mig omtumlad. Mitt råd är run for your life.
SvaraRadera