Jag förstår inte att man kan känna sig så ensam i ett rum fullt av folk, eller att man känner sig instängd när man är utomhus, eller skakar för att man är stressad, eller får panik över att man inte har några pengar.
Det är ju bara skitproblem, jag vet.
Men. Just nu skakar jag. Det är bara en månad kvar till premiären på vår pjäs. Jag kan fortfarande inte mina repliker. Det är bara två månader kvar i skolan, och jag har fortfarande inte fixat varken samhällskunskapen eller naturkunskapen. Varför håller jag på så här?
Sitter och ringar in eventuella skolor som jag skulle kunna plugga på efter sommaren, men varför? Den enda anledningen jag har kommit på är för att då har jag nån stans att bo, samt några pengar att leva för... Att jag skulle slänga bort ett år till av mitt liv, eftersom att jag inte vill plugga verkar inte bekymra mig.
Varför får jag alltid kännslan i magen av att jag inte hör hemma nån stans? Eller att jag inte passar in? Jag förstår inte vad som är mitt problem. Jag älskar den här skolan, människorna, men endå känner jag olust. Paranoja.
Det är inte lätt att plugga ihop, bo ihop, umgås konstant med samma personer. Det innebär ju att man måste träffa sina vänner trots att man är på dåligt humör. Jag vill helst inte umgås med nån då, men man måste, annars svälter man ju ihjäl. Man blir arg och irriterad på folk, folk blir arga och irriterade på en, man sitter och oroar sig, och saker blir så jävla mycke större än dom borde varit...
/Jenka- Paranoja är ett skitproblem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en rad till mig!