Hemma

Känner för att ta en promenad.
Känner för att gå ner till vattnet.


Känns lite skumt, fast ändå underbart. Att jag VET att du tänker på mig. Jag vet inte var vi kommer att hamna, på din sida, min sida eller någonstans mittemellan? Det bästa vore nog mittemellan för det är lagom mycket.



Lyssnade på låtarna du bruka spela för mig idag, fick en liten patetisk stund av saknad, kanske till det förflutna och den trygghet som fanns då. Men dock är den musiken rent gudomlig, för mig betyder den mycket.

En dag kommer jag att bli gitarrist i ett känt band.


Vill inte att vi ska hamna i en ond cirkel med varandra, att du tittar på mig och jag låtsat att jag inte ser. Eller den dagen jag verkligen behöver dig, då vägrar du att ställa upp. För dig är allt bara en lek, jag vet. Jag kan spelreglerna. Jag VET att jag inte får lov. Jag är texten i boken som DU vägrar att läsa.

men likt förbannat älskar jag er alla.

Ni är svåra att förstå sig på hela bunten, du i den röda lilla villan, och du i höghuset med trappuppgången och du som bor ihop med någon och även du som bor femtio meter från mig. Du som bor på gatan utan tak över huvudet, du som bor i det orange-rummet med fina skrivbordet i glas, du som har en hjärtkudde hemma hos dig, du som knappt orkar gå hela vägen hem till ditt hus och även du som bor mitt ute på bondvischan! Men kräver verkligen livet att man ska förstå sig på och komma överens med alla? för isåfall har jag misslyckats.

/Jenka- Saknar min statoilkille.